Det var ju vi. Vi två som brukade vara så nära varandra. Vi.

Även om vi inte hade känt varandra så värst länge passade vi liksom ihop. Långa samtal på kvällarna, pratandes om första kyssar och annat kärleksstrunt. För vi var ju kära båda två. Tills den där februaridagen. Det var mig du ringde då du fick reda på det. Och jag försökte trösta dig.

Sen vet jag inte vad som hände. Efter sommaren var det helt enkelt inte riktigt så längre. Kanske till och med innan sommaren. Vi hänger ihop. Men inte som då.

jag saknar det

Do ya, do ya, do ya, do ya love me?
Don't wanna hear you say maybe
Won't you tell me do you love me?
'Cause I wanna know

Ångesten knager på mig. Tär på mig. Äter upp mig inifrån. Tänk vad mycket, lite svenska B kan åstadkomma. Skulle inte förvåna mig om jag får ett nervsammanbrott inom en snar framtid.

lussebullukt är ett kul ord

Idag fyller min barndomskompis år. Henne har jag inte träffat sen en dimmig natt, på en tråkig fest för några månader sen. Vi var oskiljbara i ettan. Vi lekte varje dag och uppfann hela tiden nya saker, som grejamackapären. Vi brukade övertala hennes mamma om att få äta på ett tak, man kunde klättra till från hennes gård. Och det brukade vi få. Vi var flickorna på taket. Vi hade en sång och allting.

Sen bytte jag skola och vi försökte hålla kontakten, genom att tvinga pappa cykla med mig dit och vi spelade datorspel och hade picknick. Det funkade ett tag, men till slut tappade vi kontakten helt.

Tills vi träffades en kall dag på tunnelbanen, båda på väg hem från våra praojobb. Hon sa att jag inte hade förändrats alls. Jag sa att hon inte hade förändrats heller. Fast det hade hon. Det hade jag. Det hade vi.

Nu kan det hända att vi skriver något enstaka meddelande på facebook, som är så stelt att jag tycker det är pinsamt.

Konstigt det där med att växa upp. Bli äldre. Växa ifrån varandra. Tappa kontakten.

När jag vaknade idag, efter att ha tryckt på snoozeknappen lite för många gånger, så kunde jag helt enkelt inte låta bli att le, även om jag bara ville stanna kvar under det varma täcket. Snö låg på träden. Jag reste på mig och kollade ut genom fönstret och såg att det inte bara var på träden. Överallt. Snö. Det som aldrig brukar vara snö innan februari. Det gjorde min dag lite grand.

Sen är te på en långrast med fina människor inte heller helt fel.



Katten verkar hellre vilja stanna under täcket.

När jag hör pappa prata med farmor på telefon, saknar jag Schweiz lite extra nu. Just under julen är det nog värst. Vi brukar alltid vara där. Men inte i år. På julafton är verkligen hela släkten där. Till och med min fasters mans syster. Och vi äter ostfondue. För det är så man gör i Schweiz liksom.

Glad Lucia förresten, eller vad man nu säger.

Nu finns det alltså inget mer som hindrar mig från att börja plugga historia. Fan. Kanske ska ta fram dammsugaren trots allt...

Jag har nog aldrig träffat en människa som får mig att bli så arg, som du. Jag har aldrig haft en sådan här stor lust att slå min knytnäve rakt mellan ögonen så hårt jag kan i någons ansikte, som ditt. Jag känner rent hat mot dig och ditt provocerande sätt. Och hur jag ska klara av en till termin med dig, det förblir ett mysterium.

My fingertips are holding onto the cracks in our foundation,
And I know that I should let go, but I can't
And every time we fight I know it's not right,
Every time that you're upset and I smile
I know I should forget, but I can't

Idag var en bra dag. Även om det var tisdag och Kerstin inte ville sluta prata om potenser. Jag har nog de finaste kompisarna. Ja, det tror jag nog. De får mig att skratta tills tårarna rinner (vilket iofs inte är jättesvårt), de finns där när jag verkligen behöver det och de är så där extra söta helt enkelt.

Och otorhinolaryngologi måste ju vara anledningen till att Heinz ketchup heter som den gör.