Där jag bor finns en tunnelbanestation i närheten. Och på senaste tiden, på nätterna när jag ska sova, har de börjat bygga om rälsen eller något sådant. Något sådant som låter - borrande, hamrande, irriterande.

Jag lägger huvudet på kudden och ser fram emot att få sova. Men så börjar det borra och hamra och slutar nästan aldrig. Men sedan finns det de där sekunderna av ro, då de plötsligt upphör och jag känner total harmoni. Jag hinner tänka att jag lovar att bli en bättre människa om det bara kan förbli så här tyst och jag får sova. Jag får ett hopp om att det kanske inte kommer börja igen. Men det börjar alltid igen. Alltid.

Jag blir glad av att få veta att jag inte är den enda som känner som jag gör ibland. Att jag kan beskriva andra människors känslor bara genom att skriva ner mina. Jag känner mig inte ensam.

Mormor säger att jag inte kan se ledsen ut, för att mina mungipor pekar uppåt.

jag har haft bloggen 1 år idag och då var jag hur kär som helst

Sommarlov. Smakar bra på tungan. Mitt sista sommarlov. Smakar mindre bra på tungan.

Man märker att det snart är över när man kan säga att jag haft min sista mattelektion någonsin. Min sista latinlektion någonsin. Min sista idrottslektion någonsin. Min sista historialektion någonsin. Min sista samhällskunskapslektion någongin. Ni förstår.

ångest

Snart har jag haft den här bloggen i ett år. Känns konstigt. Jag har haft bloggar förut, men har alltid tröttnat efter några månader. Den här bloggen är iofs mer personlig och skriver mer för mig, men på senaste tiden ser jag att det är några som läser och känner att jag måste uppdatera oftare. Men det måste jag ju inte egentligen. För den här är bloggen är för mig.

Vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Men det är sommar, fint väder och jag mår bra. Äntligen.