"När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.

Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder. Sitt inte hemma och gråt ögonen ur dig. Åk och drick vin med några bekanta, spela minigolf med din familj, gå på Gröna Lund med en kille. Vad som helst som skingrar tankarna lite. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta."

(eller så åker man en vecka till Rom med sin klass)

Michaela Forni, du är min gud.