Jag vet inte om jag skulle kalla mig skrockfull. Jag undviker att gå under stegar, skriker på folk att inte öppna svarta paraplyn inomhus, går inte på A-brunnar och knackar febrilt i trä så att jag typ inte ska dö (gjorde det nu).

Men om en svart katt korsar min väg, går jag hellre fram och nussifnussipussar med den än att spotta tre gånger över höger axel (det är höger, va?). Jag kastar inte salt över höger axel (hoppas verkligen det är höger, så det här inte blir pinsamt) om jag välter ett saltkar och jag lägger mer än gärna mina nycklar på bordet.

Nu är det så här att jag tappade en spegel i golvet, som gick i flera små bitar, för några år sedan och fick panik. Jag började seriöst gråta. Skulle mitt liv vara olyckligt i 7 år till? Det klarar jag inte av, tänkte jag. Men hittills har jag haft ett väldigt lyckligt år och ett rätt blandat år.

Kanske därför det kallas skrock.