Schemat hänger kvar på min anslagstavla och jag vågar inte riktigt ta ner det. För då betyder det att det är över på riktigt.

Jag var nog inte riktigt redo att ta farväl av Norra Real. Det finns för många minnen som jag vill hålla levande. Innanför de stora tegelväggarna träffade jag de människorna jag kan berätta allt för utan att känna att de dömer mig. Och jag hoppas de vet att de kan berätta allt för migutan att jag dömer. I matsalen spanade jag på han med luggen som föll i ögonen på honom jämt och ständigt. Han som blev min första kärlek och mitt första brustna hjärta. I musiksalen hälsade jag för första gången på han med de blåaste ögonen jag sett och som jag fantiserat om i flera veckor innan han ens visste om vem jag var. Han som jag fortfarande kan bli knäsvag av.

Och varje gång jag går förbi byggnaden med texten "högre allmänt läroverk" får jag en känsla i kroppen som inte går beskriva. Norra Real var min klippa i tre år och jag kommer sakna allt som har med den att göra.