Tiden går för jävla snabbt ibland alltså. Det är ett år sedan han och jag blev vi. Och det är redan fem månader sedan vi blev han och jag. Fem månader är så lång tid ju. Jag har hunnit gå sönder, bli ihopklistrad, älska mer än någonsin och lämna allt som är säkert bakom mig. Ändå känns det som igår vi stod i regnet och inte kunde förstå att detta faktiskt var farväl.


tiden går för jävla snabbt ibland

(~ 00.53)

Hjärtat vägrar lugna ner sig. Det kan bero på de tre glas vin jag druckit eller tsunamin av tankar som precis kom över mig.

Undrar om de någonsin kommer ringa tillbaka? Kommer jag klara av att ta körkort på två veckor? Fan vad jag saknar mina tjejer. Och honom ibland. Fast inte lika mycket längre. Mamma åker om två dagar. Då är jag ensam igen. Undrar om jag kommer få ett jobb här? Annars kommer jag känna mig så misslyckad. Fan vad olycklig jag var i augusti.

Det kanske är lättare att vara totalt olycklig och känslomässigt avtrubbad, istället för att ständigt känna allt.

Idag när jag satt på Starbucks i all min ensamhet och läste, tittade jag upp och märkte att jag satt bredvid en tjej och en kille som var på dejt.

Jag kunde inte sluta titta. Det syntes i deras ögon att de tyckte om varandra och spänningen mellan dem var oneklig. Hans ben nuddade hennes under bordet och jag kommer ihåg känslan i magen som uppstår då och tanken om han gjorde det med flit eller om det bara var en tillfällighet.

De lekte med hennes mobil och jag kunde nästan se elektriciteten mellan deras fingertoppar när de nuddade varandra. Jag satt där bakom min bok och fånlog för mig själv och kom ihåg hur fantastiskt det är så där i början.