Jag finner ingen balans i någonting längre.
Allt känns uppochner, bakochfram, utochin.

Han ger mig så jävla mycket käpp, när det enda jag vill är att hjälpa till.

Allt går för fort. Alldeles för fort. Inte redo för student, 19 och inte bo hemma.

Jag tror mitt hjärta ska spricka för att jag älskar honom så mycket.

Att ligga tätt intill i en soffa som egentligen har nog med plats, med hans arm runt mig och hans hand i mitt ryggslut och kyssas medan han stryker bort mitt hår och klappar min kind.

fyra månader