På väg hem, alldeles för sent, i en full tunnelbana, pussade han mig på pannan, kinden och näsan. Han är bra fin han.

Jag har alltid varit så här. Får upp förhoppningarna för att sedan bli totalt besviken. Även för de minsta grejerna. Skitjobbigt.

Det var så fint att jag bara satt och log för mig själv, mitt i allt kaos. Hon stod och hackade grönsaker i köket och han gick förbi för att ställa in dammsugaren i städskåpet, men stanande till för att lägga handen på hennes höft. Hon tittade på honom och de delade en blick som bara skrek kärlek. Han kunde inte gå förbi utan att röra vid henne. Det var det finaste jag sett på länge.

Jag vill sitta i fönstret bakom skolan och röka, för det är där solen skiner på dagarna. Jag vill gå i ballerinaskor utan att frysa. Jag vill ha parkhäng med fina människor. Jag vill äta frukost på hans veranda med sjöutsikt. Jag vill ha vår och 1 månad kvar till studenten.

Hur kan man vara så kär att tårarna bara rinner så fort man ser en bild på honom? Jag måste ju vara helt sjuk i huvudet.

Hans humör är inte att leka med ibland, men jag kan inte hjälpa det.

Det finns fan alltid minst en idiot som går på "ingen påstigning"-tåget.

Jag har tänkt på en sak. Tre små ord. Det kanske är för tidigt. Jag har också tänkt på det. Vilka ord är det du menar? Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Och allt jag kunde tänka på var, undra om det känns likadant för henne som det gjorde för mig.

Det var hon som tog mig igenom det svåraste. Bara genom att vara där. Genom att sätta skivan med alla låtar om olycklig kärlek av den där sångerskan, som hennes mamma kallade för gnällspiken. Genom att se en hel säsong av sex and the city på en kväll. Genom att gå med på dumma idéer som att göra ansiktsmasker av socker och olivolja. Genom att köpa ett paket cigaretter och kedjeröka på en gunga i Humlegården, även om hon har astma. Tack för att du räddade mig. Serva me, servabote.

Det kan inte vara normalt att bli tårögd så fort jag stängt ytterdörren om honom.

nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard

Scenariot spelas om och om igen i mitt huvud. Jävlaskithelvetespiss.

Hans mungipor pekar uppåt när han sover, precis som mina, så det ser ut som om han ler. Han har tre födelsemärken vid nyckelbenet som bildar en rätvinklig triangel. Och när han höjer ena ögonbrynet på det där sättet, vill jag bara kasta mig runt hans hals och säga de där tre orden som vi ännu inte sagt.

Jag vet inte varför jag plötsligt blivit den där tjejen med bekräftelsebehov. Om det nu är det. Bråkar utan anledning. Säg det. Jag behöver höra det. Av dig, med födelsemärket i smilgropen och de snea tänderna.

en månad

Varför har jag blivit en sådan som bara sitter uppe och väntar?